Ni vet när man står i ICA kön med lågt blodsocker och är sen till dagis (ja, jag handlar när ungarna är på dagis. Det är därför bloggen är anonym, enbart därför). Och framför en i kön står en förälder med sitt barn och genomgår “The parenting test from hell”*. Eftersom föräldern uppenbarligen inte har äldre barn och därmed lärt sig hantera situationen så tar det en förbannad EVIGHET för honom att få upp alla varorna på bandet samtidigt som han med alldeles för snäll ton försöker förklara varför ungen inte kan få godis. En lång utläggning om små troll som bygger bo i tänder och en reflektion kring fetma hinner han med innan han lägger upp nästa paket mellanmjölk.

Eftersom ungen är 2,5 så förstår ungen givetvis inget av detta tillräckligt väl för att ge upp. Istället trappas det upp, fas två inleds där skriken kommer. Nu svettas pappan och tonen blir mer ansträngd “Nej, du får din godispåse på lördag för pappa säger det”. När alla varor kommit upp på bandet så slår ungen till med den avslutande fasen: han lägger sig raklång på golvet och skriker rakt ut, utan uppehåll.

Då händer det som inte får hända. Pappan sträcker ut sin hand mot godiset.

Kan det vara så att jag, som i slow motion, ser detta, släpper min korg och skriker “NEEEJ, FÖR I HELVETE!” samtidigt som jag kastar mig mot pappans arm för att slå undan godispåsen? Who knows..

*Kortfattat så är det när en hungrig, varm och uttråkad unge undersöker möjligheterna att få godis med hjälp av alla vapen en 2,5-åring kan uppbringa. Det är av yttersta vikt att barnet INTE får godis med hjälp av dessa vapen eftersom varje efterföljande inhandling kommer bli en repris av den första - om dock med ännu mer kraftfullt användande av vapnen i fråga.